Likgiltigheten.

hejsan!
har haft en alldeles särdeles tråkig tisdag. det är som om det inte blir kul nu för tiden. inte så att jag har tråkigare än tråkigast. det blir bara aldrig kul. jaha, vill du umgås med mig? och du vill ta dig nånstans? du vill att vi ska hänga på möllan ? visst, låt oss hoppa dit. detta hoppande gör mig i grunden väldigt förbannad och oglad. obs inte ledsen, bara oglad. vill du sen prata om saker? mitt huvud dunkar. jag är lite paranoid och tänker ut saker som kan hända när jag sen ska hoppa hem igen. nån tar min krycka. eller båda. jag ramlar. nåt stämmer bara inte, jag har inte peppen.

saker jag ser framemot :
- TORSDAG. då rycker mitt gips. hejdå vi ses aldrig mer.
- Att kunna cykla och ta mig till ställen!
- När jag slipper gå med kryckor
- När jag inte längre haltar
- När jag kan gå längre sträckor
- När jag kan springa och klättra igen <3

idag har jag hoppat fram ungefär 1, 5 km. Det var inte skönt. Men nu är jag ändå himla nöjd över att jag gjorde det.  Anledningen till det var att jag var på banken. Mötte en sån himla otrevlig banksnubbe där. Han var riktigt bra på att ge ett fruktansvärt dålig intryck. Din lilla rackare. Nu ska jag förevigt radera dig ur mitt minne. hejdå.

Jo alltså. Detta med att det är tråkigt. Försöker ställa mig likgiltig till det. Som om, nej jag bryr mig inte att jag inte kan gå ut om kvällarna och njuta av våren under en promenad. Likgiltighet.


här är en bild på mig där jag inte riktigt ser ut som jag? eller ? tyckte den var göllig.